Här kan du läsa mer om tillkomsten av Forsa samt hur förbundet utvecklats sedan grundandet 1984.
Författat av Martin Börjeson, kompletterad av John Brauer från 2017 och framåt
Det första FORSA-symposiet ägde rum i Lövånger den 7-9 november 1984; det var vid detta tillfälle FORSA bildades. Från början hette organisationen ”Förbundet Forskning i socialt arbete” (vilket lär ha förkortats FISA), men från 1986 har namnet varit FORSA. Eftersom FORSA inte haft något centralt kansli är förbundets handlingar i form av protokoll, symposieprogram, FORSA-bulletiner m.m. spridda på olika håll och det finns inte något samlat arkiv där detta material samlats. Av samma skäl är det möjligt att vissa handlingar gått förlorade i samband med att styrelseledamöter i riksföreningen respektive lokalföreningarna bytts ut. Den följande sammanställningen är därför ofullständig, och det är möjligt att den också rymmer felaktigheter. Syftet har dock varit att sammanställa några viktiga hållpunkter i FORSA:s historia från 1984 fram till idag, och att denna sammanställning ska kunna byggas på och göras mer fullständig/korrekt efter hand.
Sammanställningen ämnar i första hand att uppmärksamma: i. de nationella respektive nordiska symposierna, ii. vilka som haft posten som ordförande i förbundet, iii. vilka som tilldelats FORSA-priset samt iv. när de tidskrifter FORSA arbetat för startats (här saknas dock uppgifter om den FORSA-Bulletin som fram till verksamhetsåret 1998/1999 gavs ut) och v. när FORSA:s systerorganisationer i våra nordiska grannländer bildats. Ambitionen har också varigt att dokumentera när de olika lokalföreningarna bildats; här finns dock inte fullständiga uppgifter. Detta är vad som framkommit i fråga om lokalföreningarnas tillkomst:
- Stockholmsföreningen för forskning i socialt arbete (Senare FORSA Stockholm) bildas i mars 1985.
- Föreningen i södra Sverige för Forskning i Socialt Arbete (senare FORSA Syd) bildas 13/5-1985.
- FORSA Väst bildas 1986.
- FORSA Norr bildas 1986, 1987 eller 1988 ?
- FORSA Jämt bildas 20/12-1989.
- FORSA Mitt bildas 1989.
- FORSA Östergötland bildas 2002.
- FORSA Småland bildas 2003.
När det gäller de nationella respektive nordiska symposierna har FORSA genom åren varit engagerad i en rad olika konferenser, seminarier m.m., och det har ibland varit oklart vilka arrangemang som haft status som ”nationellt/nordiskt FORSA-symposium”; denna oklarhet har stundtals också funnits inom FORSA (t.ex. arrangerades – inom ramen för FORSA – under 1991 ett tvådagars seminarium på temat ”Könsperspektiv på forskning i socialt arbete” vid sidan av det traditionella FORSA-symposiet). Ambitionen i detta sammanhang har varit att ange de symposier som haft de regelbundet återkommande arrangemang som ’sanktionerats’ av förbundets riksstyrelse.
1984
- ”Forskning i socialt arbete som en resurs inför morgondagens sociala arbete”, nationellt FORSA-symposium i Lövånger (7-9/11).
- Bengt Börjeson väljs till ordförande.
1985
- Nationellt FORSA-symposium i Lund/på Ven (25-27/9). Dokumenterat i rapporten Forskning i socialt arbete på väg: dokumentation från 1985 års forskningssymposium i socialt arbete. Lund: Socialhögskolan.
- Ruth Wächter väljs till ordförande.
1986
- Nationellt FORSA-symposium i Marstrand (september). Dokumenterat i rapporten Dokumentation från 1986 års forskningssymposium i socialt arbete. Göteborg: Socialhögskolan.
1987
- ”Fattigdomens ansikten”, nationellt FORSA-symposium i Stockholm/på Nässlingen (16-18/9). Dokumenterat i rapporten Fattigdomens ansikten: en konferensrapport. Stockholm: FoU-Byrån, Stockholms socialförvaltning, 1988.
1988
- ”Husbondens röst – Om språk i socialt arbete”, nationellt FORSA-symposium i Vännäs (7-9/9).
- Ros-mari Eliasson väljs till ordförande.
1989
- ”Scenförändring – ett program om uppbrott”, nationellt FORSA-symposium i Helsingborg/Gilleleje (13-15/9). Dokumenterat i rapporten Scenförändring/FORSA-symposiet. Lunds universitet, Socialhögskolan, Meddelanden från Socialhögskolan 1990:2.
1990
-”Sociala problem och klientskapande processer” (titeln osäker), nationellt FORSA-symposium i Göteborg (12-14/9-90).
1991
- ”Makt – Vanmakt – Motmakt”, nationellt FORSA-symposium i Örebro (11-13/9).
- Stig Larsson väljs till ordförande.
1992
- ”Social välfärd – att välja färdväg”, nationellt FORSA-symposium i Östersund (9-11/9).
1993
- ”Forskning om utsatta barn och ungdomar”, nationellt FORSA-symposium i Stockholm (15-17/9). Dokumenterat i Forskning om utsatta barn och ungdomar. Dokumentation (stencil). Socialhögskolan vid Stockholms universitet, 1993.
1994
- ”Forskning, fält, framtid - ett symposium om kunskap och handling i socialt arbete”, nationellt FORSA-symposium i Umeå (15-17/9).
- FORSA-priset delas ut för första gången och tilldelas Pockettidningen R.
- Socialvetenskaplig tidskrift utkommer med sitt första nummer.
1995
- ”Utvärdering och kvalitetssäkring i socialt arbete”, nationellt FORSA-symposium i Lund (14-16/9). Dokumenterat i rapporten Håkan Jönsson (red.): Utvärdering och kvalitetssäkring i socialt arbete: rapport från FORSA-symposiet 14-16 september 1996. Lunds universitet, Socialhögskolan, Meddelanden från Socialhögskolan 1995:2.
- FORSA-priset tilldelas Mats Forsberg.
1996
- Det första nordiska FORSA-symposiet i Trondheim (21-23/8). Dokumenterat i Marthinsen, Edgar & Ekberg, Karin (red). 1997. Nordisk symposium om forskning i sosialt arbeid. Et møte mellom forskning og praksis. Trondheim.
- ”Sociala förändringar och välfärd. Perspektiv och alternativ i socialt arbete”, nationellt FORSA-symposium i Göteborg (19-21/9). Dokumenterat i rapporten Bibbi Ringby-Jansson & Gunilla Framme (red.): Sociala för-ändringar och välfärd. Perspektiv och alternativ i socialt arbete. Dokumentation från FORSA-symposiet 1996. Göteborgs universitet, Institutionen för socialt arbete, Skriftserien 1997:1.
- Haluk Soydan väljs till ordförande.
- FORSA-priset tilldelas Ruth Wächter.
1997
- ”Integration Segregation och Välfärd”, nationellt FORSA-symposium i Stockholm (18-20/9). Dokumenterat i rapporten Maud Edgren-Schori (red.): FORSA-symposium 1997. Stockholms universitet, Institutionen för socialt arbete.
- FORSA-priset tilldelas Tidningen Socionomen.
- ”Forskning och praxis i ett föränderligt samhälle”, det andra nordiska FORSA-symposiet i Malmö (20-22/11).
- FORSA Norge bildas.
1998
- ”Kön, sexualitet och socialt arbete”, nationellt FORSA-symposium i Sundsvall (10-12/9).
- FORSA-priset tilldelas Alain Topor.
- FORSA Finland bildas.
1999
- ”Makt – vanmakt – motmakt” (titeln osäker), nationellt FORSA-symposium i Örebro (16-18/9).
- FORSA-priset tilldelas Bengt Börjeson.
- ”Samspil mellem praksis og forskning i socialt arbejde: Muligheder og barrierer” (4-6/11), det tredje nordiska FORSA-symposiet i Århus. Dokumenterat i Pernille Halling-Overgaard & Lars Uggerhøj (red.). 2000. En samling af papers fra Tredje Nordiske Symposium : samspil mellem praksis og forskning i socialt arbejde: muligheder og barrierer. Århus : Den Sociale Højskole.
- FORSA Danmark bildas.
2000
- Möte om nordiskt FORSA-samarbete i Stockholm (17/1).
- ”Socialt arbete bortom socialbyrån – alternativ till myndighetsutövning”, nationellt FORSA-symposium i Jönköping (12-14/10).
- Tapio Salonen väljs till ordförande.
- FORSA-priset tilldelas Peter Westlund.
2001
- Mini-symposium i Göteborg (13/9).
- "Socialt arbeid, forskning og udvikling”, det fjärde nordiska FORSA-symposiet i Oslo (22-24/11).
2002
- ”Sanning och konsekvens – visioner och reflektioner om 2000-talets sociala forskning och praktik”, nationellt FORSA-symposium i Stockholm (19-20/9).
- FORSA-priset tilldelas Barbro Lennéer-Axelsson.
- FORSA Island bildas.
2003
- "Kunskap, nytta och praktik på handikappområdet", minisymposium i Umeå (18/9).
- ”Kunskapsutveckling i välfärdens tjänst? Om mötet mellan forskning och praktik”, det femte nordiska FORSA-symposiet i Norrköping (20-22/11).
2004
-”Det sociala arbetets prisma – ett mångfacetterat kunskapsfält”, nationellt FORSA-symposium i Växjö (20-21/10).
- FORSA-priset tilldelas Tidskriften Socialpolitik.
- Socialvetenskap.se lanseras.
2005
- ”Kunskapsbaserat socialt arbete”, mini-symposium i Örebro (17/3).
2006
- ”Social Work in the Information Era - Polarisations and New Paradigms in Knowledge Production”, det sjätte nordiska FORSA-symposiet i Helsingfors (9-11/2).
- ”Trygghetens dilemma: Tillit – Säkerhet - Risker”, nationellt FORSA-symposium i Göteborg (30-31/3). Dokumenterat i rapporten Trygghetens dilemma: Tillit – Säkerhet – Risker. FORSA-symposium 2006. Göteborg: FORSA Väst och Tryggare och Mänskligare Göteborg.
- Kerstin Svensson väljs till ordförande.
- FORSA-priset tilldelas Karl Grünewald.
2007
- ”Att göra socialt arbete – mellan manual och improvisation”, nationellt FORSA-symposium i Lund (20-21/3).
- FORSA-priset tilldelas Gunvor Andersson.
2008
- ”Bärande Lärande – om hållbar kunskapsutveckling i socialtjänsten”, mini-symposium i Stockholm (11/3).
- ”Praksis og forskning i socialt arbejde mellem styring og autonomi”, det sjunde nordiska FORSA-symposiet i Århus (21-23/8).
2009
- ”Socialt arbete som profession och passion – kunskapsbas och tillämpning”, nationellt FORSA-symposium i Örebro (25-26/3).
- FORSA-priset tilldelas Kristina Granath.
2010
- Mini-symposium i Umeå (24/3).
- Britt Krantz väljs till ordförande.
2011
- ”Människor, möten, makt”, nationellt FORSA-symposium i Norrköping (30-31/3).
- Elisabet Cedersund väljs till ordförande.
- ”Nordic Conference on Welfare and professionalism in Turbulent Times”, det åttonde nordiska FORSA-symposiet i Reykjavik (11-13/8).
- FORSA-priset tilldelas Tapio Salonen.
- Nordic Social Work Research utkommer med sitt första nummer.
2012
- ”Ungdomar, marginalitet och motstånd – en dag om social hållbarhet”, mini-symposium i Göteborg (22/3).
- “Partnership in social work – active collaboration with different actors”, det nionde nordiska FORSA-symposiet i Trondheim (4-6/10).
2013
- ”Brukarinflytande i forskning och praktik”, nationellt FORSA-symposium i Stockholm (14-15/3).
- FORSA-priset tilldelas Rosemarie Eliasson-Lappalainen.
2014
- ”Tiggeri – vad kan jag göra som medmänniska och samhällsmedborgare?”, mini-symposium i Norrköping (24/3).
- Martin Börjeson väljs till ordförande.
- ”På spaning efter det sociala arbetets kulturer”, det tionde nordiska FORSA-symposiet i Malmö (8-10/10).
2015
- ”Det globala i det lokala”, nationellt FORSA-symposium i Norrköping (23-24/3).
- Elisabet Näsman tilldelas FORSA-priset.
2016
- "Migration, integration och etablering - Utmaningar och möjligheter", mini-symposium i Umeå (17/3).
- ”Decisions, Outcome & Change”, det elfte nordiska FORSA-symposiet i Köpenhamn (7-9/11).
2017
-Alexandru Panican väljs till ny ordförande.
2018
- Hans Swärd tilldelas FORSA-priset.
- "Power and Social Work", symposium i Helsingfors (21-23/9).
Följande text skrevs i samband med FORSA:s trettioårsjubileum, vilket uppmärksammades i samband med det tionde nordiska FORSA-symposiet i Malmö den 8-10/2014 som hade temat ”På spaning efter det sociala arbetets kulturer”. I texten lyfts bl.a. de forskningspolitiska frågorna, och behovet av en (fortsatt) satsning på forskning i socialt arbete. Detta var en av de prioriterade frågorna för FORSA under dessa år, och som ordförande i FORSA skrev jag bland annat två debattartiklar på detta tema: ”Stort behov av satsning på social forskning”, i Dagens Samhälle Debatt 2015-11-09 (tillsammans med Heike Erkers) samt ”Socialtjänstens kris måste lösas”, SvD Debatt 2016-03-28 (tillsammans med Kerstin Arnesson m.fl).
I sammanhanget kan konstateras att FORSA:s (och andra aktörers) påverkansarbete faktiskt burit frukt. 2017 sjösatte Forte ett tioårigt program för ”Tillämpad välfärdsforskning”, vilket innebär att den tämligen pessimistiska bedömning av läget när det gäller statens stöd till forskning i socialt arbete som jag redovisade i texten behöver kompletteras.
Martin Börjeson, 2019-11-21
1. För nästan exakt 30 år sedan …
Några tidiga, lätt dimmiga, vinterdagar för ganska exakt 30 år sedan1 samlades ett antal lärare, forskare och doktorander från sju institutioner i socialt arbete för ett tre dagars möte. Platsen var Lövånger ungefär fem mil söder om Skellefteå, och på dagordningen stod förutom ett antal föreläsningar samt arbete i temagrupper också ett årsmöte för bildandet av Förbundet Forskning i socialt arbete. Bland de mer än 30 inbjudna fanns professorerna Harald Swedner och Bengt Börjeson, men även (då) unga doktorander som Anders Bergmark, Lars Oscarsson och Tapio Salonen.
Några minnesanteckningar från mötet finns (så vitt jag vet) inte bevarade, men jag vet i alla fall att föreningen verkligen bildades på kvällen den 8 november och att Bengt Börjeson valdes till dess första ordförande. Det var denna förening som idag går under namnet FORSA, och som sedan dess också fått systerorganisationer i våra nordiska grannländer2.
Enligt § 2 i stadgarna skulle Förbundet forskning i socialt arbete ha som mål
- att främja utvecklingen inom det sociala arbetets område;
- att verka för utbytet av kunskaper, erfarenheter och resultat mellan forskningens och det sociala arbetets praktik
- att befrämja forskarnas möjligheter till publicering
- att förbättra villkoren för forskningen och forskarutbildningen i socialt arbete
- att verka för positiva kontakter med forskningsråd och andra myndigheter
- att verka för internationellt samarbete mellan forskare i socialt arbete.
Det var som sagt för 30 år sedan. Sedan dess har FORSA vuxit till en organisation med upp emot tusen medlemmar och med ett antal lokalföreningar. För 20 år sedan startade vi Socialvetenskaplig tidskrift, för tio år sedan socialvetenskap.se och för tre år sedan lanserades (i samarbete med FORSA i Danmark, Norge, Finland och Island och förlaget Routledge) tidskriften Nordic Social Work Research. Varje år arrangeras nationella och/eller nordiska symposier som samlar ett stort antal deltagare. Bland annat.
2. Om utvecklingen under åren 1984-2014, och om de utmaningar vi står inför idag
Under våra första 30 år har vi med andra ord lyckats åstadkomma en hel del. Samtidigt har ämnet socialt arbete under denna period genomgått en remarkabel utveckling, såväl som utbildnings- som forskningsämne. I den genomlysning av ämnet som Högskoleverket och Forskningsrådet för arbetsliv och socialvetenskap (FAS) publicerade 2003 konstaterade Thomas Brante (2003, sid. 133) att ämnet sedan slutet av sjuttiotalet ”växt närmast explosionsartat” och att forskning i socialt arbete förekom vid de flesta universitet i Sverige samt vid högskolor och statliga och kommunala myndigheter. I mitten av 2002, konstaterade Brante, fanns 15 lärostolsprofessurer, 11 befordringsprofessurer, 30 docentkompetenta lektorer, 5 forskarassistenter, 140 lektorer och 135 aktiva doktorander.
Sedan dess har expansionen fortsatt. Vid årsskiftet 2012/2013 fanns det 16 universitet/högskolor som bedrev socionomutbildning (Brunnberg 2013, sid. 6) och antalet professorer uppgick till 64 (Brunnberg 2013, sid. 12). Vid denna tid hade det skrivits sammanlagt 319 avhandlingar i socialt arbete, och därtill 50 licentiatavhandlingar (Brunnberg 2013, sid. 5).
Där någonstans vore det möjligt att sluta, med ett belåtet konstaterande att många av de mål¬sätt-ningar som formulerades 1984 faktiskt blivit verklighet. Låt vara att FORSA inte kan ta åt sig äran för den starka utveckling av ämnet socialt arbete som vi kunnat se under dessa år, men någon liten roll har nog ändå vår organisation spelat. Så egentligen kanske man ska se vårt uppdrag som fullbordat?
Jag tror inte att det är så. Tvärtom är det idag viktigare än på länge att utveckla forskningen i socialt arbete, liksom att stärka integrationen mellan forskning och det praktiskt socialt arbete.
Sedan ett antal år har debatten om det sociala arbetets färdriktning präglats av allt starkare krav och förväntningar på utvecklingen av en evidensbaserad praktik (EBP), och på en forskning som i ökad grad belyser det sociala arbetets resultat och effekter (SOU 2008:18; Bergmark, Bergmark & Lundström 2011). Detta representerar en på många sätt självklar strävan, i vilket fall så till vida att det naturligtvis är viktigt att det sociala arbetet, så långt möjligt, baseras på kunskap. Och, som forskare i socialt arbete måste vi nog självkritiskt erkänna att den hittillsvarande forskningen inte förmått bidra tillräckligt mycket när det gäller detta.
Men även om det handlar om att komma till rätta med det som är resultatet av försyndelser under åtskilliga år, och även om de flesta inser att utvecklingen av en evidensbaserad praktik måste ses som ett mycket långsiktigt projekt3, har politiker och ansvariga chefer knappast visat sig tillräckligt tålmodiga. Under senare tid har vi följaktligen allt oftare tvingats ta del av hur chefer och/eller politiker som velat visa sig handlingskraftiga formulerat målsättningen att olika verksamheter ska bedrivas på ett evidensbaserat sätt, som om det mest av allt handlade om att formulera en tydlig målsättning i aktivitetsplanen för det kommande verksamhetsåret – eller om något som skulle kunna åstadkommas med projektmedel under ett eller två år.
När man på detta sätt kräver att socialtjänstens insatser ska vara evidens¬baserade, och att denna målsättning ska realiseras under den kommande verksamhetsperioden, leder det till en febril jakt på metoder som kan leva upp till dessa högt ställda krav. Det innebär i sin tur att arbetssätt/insatser/ metoder som utvecklats utifrån exempelvis ett medicinskt perspektiv nästan alltid framstår som mer relevanta – helt enkelt för att denna typ av arbetssätt och metoder oftare prövats på ett sådant sätt som räknas enligt gängse evidenshierarkier.
Om frågan står mellan att utveckla ett arbetssätt baserat på individinriktade insatser där man har tillgång till metoder som prövats i medicinsk och/eller psykologisk forskning å ena sidan, och ett mer traditionellt socialt arbete där man sökt utforma insatserna utifrån ett helhetsperspektiv å den andra, kommer det ofrånkomligen att vara svårare att förespråka det senare alternativet. Det är förvisso nödvändigt att vi som forskar inom socialt arbete behöver bli bättre på att följa upp insatsers resultat och effekter, men det är också nödvändigt att man visar en större respekt – för att inte säga ödmjukhet – inför att det inte är särskilt lätt att entydigt fastställa betydelsen och värdet av olika sociala insatser.
Det här handlar inte om att ställa olika vetenskapliga traditioner mot varandra, utan tvärtom; att vara öppen för hur de kan komplettera – och befrukta – varandra. Vi är övertygade om att likheterna mellan de olika kunskapstraditioner som utvecklats i relation till olika verksamhetsfält – medicin, pedagogik, psykologi, sociala arbete m.fl. – är långt större än skillnaderna. Inom alla dessa kunskapsområden handlar det om att se människans som den biologiska, lärande, tänkande och sociala varelse hon är, och inom alla dessa områden handlar det om att se den enskilda individen i relation till hennes nätverk och omgivning. Och inom alla dessa praktikfält handlar ett framgångsrikt förändringsarbete om att förena beprövade metoder och arbetssätt med ett förtroendefullt bemötande. Det innebär att vi inom socialt arbete har mycket att lära från andra verksamhetsfält, men även; att vi har en hel del att lära ut.
Mot denna bakgrund framstår det som problematiskt att det sociala området kommit att bli allt mer osynligt i de forskningspolitiska satsningar som gjorts under de senaste åren. I den forskningspolitiska propositionen för perioden 2005-2008 (Prop. 2004/05:80, Forskning för ett bättre liv) behandlades forskningen om välfärd och sociala frågor under en egen rubrik (avsnitt 9.6 ”Forskning om hälsa, välfärd, sociala frågor m.m.”). Motsvarande avsnitt (avsnitt 17.12 ”Forskning om folkhälsa, hälsovård och socialtjänst m.m.”) återkom i den forskningspolitiska propositionen för perioden 2009-2012 (Prop. 2008/09:50, Ett lyft för forskning och innovation), men i propositionen för perioden 2009-2012 upptog framställningen endast hälften av den som återfanns den föregående propositionen. I den forskningspolitiska proposition som överlämnades till riksdagen i oktober 2012 (Prop. 2012/13:30, Forskning och innovation) tilldelades frågorna om välfärd och sociala frågor inte någon egen rubrik, och verksamhetsområdet ”socialt arbete” omnämns över huvud taget inte i propositionen.
Så även om socialt arbete som forskningsämne genomgått en närmast remarkabel utveckling, verkar det som vi – återigen – befinner oss i en situation då vi behöver argumentera för att forskningen i socialt arbete ges möjlighet att utvecklas. I det läget tror vi att det kan finnas anledning att titta tillbaka och inspireras av hur man argumenterade då, och kanske till och med lära sig något av det.
3. Om möjligheten att lära av hur man argumenterade för 30 år sedan …
1984, samma år som FORSA bildades, skrev Bengt Börjeson (som alltså var FORSA:s första ordförande) en kort uppsats med titeln Om socialt arbete som kunskapsområde, där han diskuterade förutsättningarna för att utveckla forskningsdisciplinen socialt arbete; en central fråga var varför det inte var tillräckligt att lita till forskningen inom de redan etablerade disciplinerna sociologi respektive psykologi? I uppsatsen beskriver han sin egen grundinställning till ämnet som ”skeptisk-kritisk” och även om han medger att etableringen av socialt arbete som forskningsdisciplin innebär möjligheter att utveckla kunskapen inom ett viktigt samhälls- och beteendevetenskapligt område, understryker han att detta måste ses som en ambition på lång sikt. Framför allt, menar han, måste man utveckla kunskap med ett teoretiskt intentionsdjup för att man med rätta ska kunna hävda ett självständigt kunskapsområde.
Men, i sina resonemang återknyter Bengt Börjeson också till den diskussion som fördes under sjuttiotalet, då han som chef var ansvarig för en radikal utveckling av verksamheten vid Barnbyn Skå. Från att ha varit en barninstitution genomförde man ett familjebehandlingsprogram där hela familjer kom till Barnbyn för att tillsammans med personal arbeta med sin sociala och psykologiska situation. Samtidigt med omläggningen av Barnbyns arbetssätt slopade man i stort sett den konventionella behandlings¬personalen; i stället sökte man bygga upp institutionen kring forskarrollen som den huvudsaklige yrkesrollen.
I en artikel i Tidskrift for Samfunnsforskning (1976) beskrev Bengt Börjeson den modell för forskning och utvecklingsarbete inom det sociala arbetets område som man sökte etablera på Barnbyn Skå. Utgångspunkten var två principiella ståndpunkter: Dels uppfattningen att det fanns en brist vad gällde relevant forskning. Det sociala arbetets metoder var bristfälligt uppmärksammade inom den beteendevetenskapliga respektive sociologiska forskningen vid universiteten, samtidigt som forskningen vid socialhögskolorna var mycket svagt utvecklad. Dels uppfattningen att de forskningsmodeller som allmänt tillämpades inom beteendevetenskaperna och sociologin var inadekvata och/eller otillräckliga för det sociala arbetets vidkommande.
Ambitionen var att vid Barnbyn Skå utforma en forskningsorganisation som bättre svarade mot de krav på forskningen som kunde formuleras utifrån det sociala arbetets behov:
- Den grundläggande plattformen för forskningsinsatsen vid Barnbyn Skå var upprättandet av en fruktbar relation mellan forskaren och de människor som är socialvårdens klienter. Denna plattform byggdes upp av två relationskomponenter:
- forskaren skall ha både forskar- och behandlaruppgifter;
- forskaren skall tillsammans med de individer han (forskar på) ingå i och skapa ett fungerande socialt system; forskaren och klienten skall tillsammans tolka denna verklighet (sid. 249).
Vi känner igen tankarna - de skulle lika väl ha kunnat ha formuleras idag. För även om det under de senaste åren i den ena utredningen efter den andra efterlysts ökade möjligheter att förena forskning med praktiskt socialt arbete, att göra det möjligt för klienter och brukare att medverka i kunskapsuppbyggnaden m.m., vet vi alltför väl att vi i detta avseende inte kommit så värst mycket längre än vad man gjorde på Barnbyn Skå under 1970-talet.
Kanske ska man ändå mest låta sig imponeras av att man lyckades genomföra ett så pass radikalt program som man gjorde. En omständighet som bidrog till att över huvud taget göra det möjligt, var att man också såg nödvändigheten att vinna politikernas stöd:
På ett helt annat sätt än en vanlig forskningsinstitution, till exempel en universitets¬institution, anser vi att vi är tvingade att visa vårt berättigande via några centrala projekt som tillhandahåller för vår forskningsverksamhet (livsviktig) kunskap. /.../ Våra navelsträngar är direkt knutna till socialvårdens politiker som sitter mitt uppe i praktiskt arbete och som kan bedöma (har vi någon användning av det här?). Vi menar inte att detta tvingar oss till att bara forska (för dagen), men det tvingar oss att på ett intelligent sätt motivera våra projekts fruktbarhet i metodiskt hänseende (sid. 251).
Uppgiften var med andra ord inte att i någon förenklad mening tillhandahålla kunskap som omedel-bart kan omsättas i behandlingsprogram och handlingsplaner. Självfallet måste forskningen bidra med data som kan ”ge en uppfattning om utfallet av behandlingsarbetet vid Barnbyn Skå” (sid. 252), men den bör också bidra med en ”kritisk granskning av socialvårdens mål och funktioner” (sid. 253).
Samma ”dubbla” perspektiv formulerade Bengt Börjeson redan i den artikel i Socionomförbundets tidskrift (1967) där han redogjorde för Gustav Jonssons avhandling Delinquent Boys, Their Parents and Grand¬parents (1967), och diskuterade ”de möjligheter vi har att praktiskt omsätta avhandlingens resultat till nya riktlinjer för det terapeutiska arbetet med svårt missanpassade barn och ungdomar” (sid. 385).
Hans utgångspunkt var att avhandlingens problem var ”utomordentligt komplicerade, svåröver-skådliga och kontroversiella” (sid. 385), dels att Gustav Jonsson skrivit inom ett område där den tidigare forsk¬ningen ”ofta utmärks av låg teknisk nivå, metodisk okunnighet och teoretisk fantasilöshet”. Detta, menade Bengt Börjeson, är orsaken att olika sociala insatser är ”utformade mer eller mindre i blindo”:
Vi vet nästan ingenting om behandlingseffekten av de terapeutiska alternativ vi förfogar över. Det gäller de ”dynamiska” terapeutiska alternativen, och det gäller miljöterapi och socialt case-work. Vi vet inte i denna vetenskapliga bemärkelse – för att ta ett drastiskt exempel – om Barnbyn Skå ger en mer effektiv behandling än institutionerna med långt mindre terapeutiska resurser (sid. 389).
Detta – att kunskapen var så pass begränsad – är naturligtvis uppfordrande; vi behöver kunskapen för att kunna utveckla de sociala insatserna. Minns hur Bengt Börjeson i redogörelsen för forskningsverksamheten vid Barnbyn Skå beskrev hur man vid Barnbyn var ”direkt knutna till socialvårdens politiker som sitter mitt uppe i praktiskt arbete och som kan bedöma (har vi någon användning av det här?)”.
Men han stannade inte vid det. Tvärtom underströk han att det också är viktigt, rent av nödvändigt, att också ifrågasätta utgångspunkterna för den hittillsvarande forskningen. Det kan vara så att vi ”valt fel utgångspunkt, fel modell för att påverka de individer som avviker i sitt beteendemönster:”
Det är möjligt att formulera detta påstående mer provokativt: vårt valda betraktelse¬sätt kan ingå som ett led i utvecklingen av det avvikande beteendet. I vårt försök att korrigera, att hjälpa och läka kan ingå destruktiva mekanismer som gör ont värre. (sid. 389).
För Bengt Börjeson var utmaningen att medverka till en kunskapsuppbyggnad, som svarar mot de frågor man i det sociala arbetet ständigt ställs inför men också att hela tiden kritiskt pröva de utgångspunkter arbetet utgår från. Det är naturligtvis en svår uppgift, och i en uppsats (”Socialarbetaren och kunskapsneurosen”) konstaterar han att det också kan vara plågsamt – rent av neurotiskt – som praktiker att ompröva etablerade föreställningar. Men givet att de människor man möter i det sociala arbetet många gånger lever under mycket svåra omständigheter är det naturligtvis nödvändigt att vara öppen, både för deras livserfarenheter och för hur de valt att handskas med dem.
Bengt Börjesons hållning till de uppenbara dilemman socialarbetarna konfronteras med var att hävda möjligheterna till förändring, att inte acceptera de givna förutsättningarna. Det är därför det sociala arbetet också måste vara en utforskande praktik, och det är därför det är ett förhållningssätt som måste bygga på socialarbetarnas aktiva engagemang att (tillsammans med klienterna) utveckla de sociala insatserna.
4. … och om vad vi behöver argumentera för idag!
Detta dubbla perspektiv, att på en gång medverka till en kunskapsutveckling som kan bidra till att utveckla de sociala insatserna samtidigt som vi också ser som vår uppgift att formulera ett kritiskt perspektiv på förutsättningarna för dessa insatser menar jag är precis lika viktigt idag som när man för trettio-fyrtio år sedan argumenterade för behovet av forskning i socialt arbete. Och därför, menar jag, är behovet av ett starkt och livaktigt FORSA minst lika stort idag som när föreningen bildades.
Vi behöver mer forskning om det sociala arbetets resultat och effekter och vi behöver ett bättre stöd för att utveckla en sådan forskning. Men vi behöver också mer forskning om det sociala arbetets villkor och betydelse, på samma sätt som vi behöver en forskning som förmår problematisera och ifrågasätta det sociala arbetet som det bedrivs idag.
Därför är det bekymmersamt att dessa frågor verkar ha kommit i skymundan i den forsknings-politiska diskussionen (åtminstone i Sverige), och därför är det en viktig uppgift för FORSA att – än en gång – på ett kraftfullt sätt lyfta fram behovet av forskning i socialt arbete. (Det är för övrigt en av de frågor vi i styrelsen för FORSA Sverige beslutat prioritera under de kommande åren.)
I det perspektivet är naturligtvis våra symposier ytterst betydelsefulla – som bevis på den viktiga forskning som redan idag bedrivs inom socialt arbete i de nordiska länderna. Och som ett bevis på det starka engagemang som finns i våra föreningar för att utveckla denna forskning ytterligare.
Noter
1. Det exakta datumet för detta första FORSA-symposium var den 7-9 november.
2. Föreningen kallades dock inte FORSA från början, utan FISA.
3. I detta sammanhang ligger det förstås nära att påminna om att tankegångarna om en evidensbaserad praktik ursprungligen formulerats i relation till hälso- och sjukvården, där man kunnat luta sig mot en flerhundraårig medicinsk tradition.
Referenser
Bergmark, Anders, Bergmark, Åke & Lundström, Tommy. 2011. Evidensbaserat socialt arbete. Teori, kritik, praktik. Stockholm: Natur och Kultur.
Brante, Thomas. 2003. ”Konsolideringen av nya vetenskapliga fält – exemplet forskning i socialt arbete”, i Socialt arbete. En nationell genomlysning av ämnet. Stockholm: Högskoleverket.
Brunnberg, Ellinor. 2013. Om socionomutbildningar, forskarutbildningar och samtliga avhandlingar i socialt arbete 1980-2012. Eskilstuna: Mälardalens högskola.
Börjeson, Bengt. 1967. ”Teorin om det sociala arvet – konsekvenser för vårdarbetet”, Socionomförbundets tidskrift, häfte 9, sid. 385-389.
Börjeson, Bengt. 1976. ”Barnbyn Skå – en modell för forskning och utvecklingsarbete inom det sociala arbetets område”, i Tidskrift for samfunnsforskning, häfte 17, sid. 246-255.
Börjeson, Bengt. 1984. Om socialt arbete som ett kunskapsområde (Rapport nr 24). Umeå: Institutionen för socialt arbete, Umeå universitet.
Börjeson, Bengt. 2006. ”Socialarbetaren och kunskapsneurosen”, i Blom, Moren & Nygren (red) Kunskap i socialt arbete: om villkor, processer och användning. Stockholm: Natur och Kultur.
Börjeson, Martin. 2013. ”Nästa steg i utvecklingen av det sociala arbetets profession måste vara innebära att man tar socialarbetaren som kunskapssökare i anspråk” – en kommenterad bibliografi över Bengt Börjeson åren 1958-2012. (Ersta Sköndal högskola Arbetsrapportserie 81). Stockholm: Ersta Sköndal högskola.
SOU 2008:18. Evidensbaserad praktik inom socialtjänsten – till nytta för brukaren.
Högskoleverket/Forskningsrådet för arbetsliv och socialvetenskap. 2003. Socialt arbete. En nationell genomlysning av ämnet. (Högskoleverkets rapportserie 2003:16R).
Prop. 2004/05:80, Forskning för ett bättre liv
Prop. 2008/09:50, Ett lyft för forskning och innovation
Prop. 2012/13:30, Forskning och innovation
Alexandru Panican 2017 -
Martin Börjesson 2014 -2017
Elisabet Cedersund 2011 - 2014
Britt Krantz 2010 - 2011
Kerstin Svensson 2006 - 2010
Tapio Salonen 2000 - 2006
Haluk Soydan 1996 – 00
Stig Larsson 1991 – 96
Rosmari Eliasson-Lappalainen 1988 – 91
Ruth Wächter 1985 – 88
Bengt Börjesson 1984 – 85